Proggiga barnböcker, om Verkligheten på 70-talet

Proggiga barnböcker, om Verkligheten på 70-talet

Jag har just läst ut boken ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” av Kalle Lind (pocket från 2012). Vill du förstå 70-talets Sverige så läs den! Eller om du vill förstå varför ironiska generationen blev som vi blev.

Proggiga barnböcker var högsta mode när jag växte upp. Men de förekom knappast i mitt eget hem. Som de flesta förortsvillor var mitt hem varken hippie, gröna-vågen eller revolutionärt. Mamma, som jobbade i förskolan då, minns med en rysning ”Sprätten satt på toaletten”, själv har jag inget minne av just den boken.

Sprätten satt på toaletten av Annika Elmqvist

Däremot minns jag mycket mer av det som Kalle Lind skriver i ett kapitel om 70-talets barnprogram på TV, det var väl där som vänsterkulturen sipprade fram till mig. Det fanns ju ett väldigt litet TV-utbud för barn på den tiden och jag antar att jag sög i mig allt som en svamp! Bilder har alltid varit mitt stora intresse och rörliga animerade bilder ger ännu större intryck på ett oförstört barnasinne.

Olle och fabriken, av Sven Wernström

Av de TV-program som låg åt det vänsterkulturella hållet så minns jag att jag var livrädd för de konstiga ”Ville, Valle och Victor”, det var liksom fara i luften hela tiden och Victor var så underlig, var han en människa eller vad? Jag förstod inte. Jag var också rädd för program med Claire Wikholm, stor och högljudd och oberäknelig upplevde jag henne. (Såna människor satte alltid skräck i lilla mig.)

”Vilse i pannkakan” minns jag däremot med viss glädje till skillnad från många andra. Okej, Storpotäten var rysligt läskig och Trashanken som var så deppig var också kuslig, men jag tror att jag ändå tolkade helheten ”poetiskt” och rycktes med i Staffan Westerbergs dröm.

Jag älskade såklart den östtyske ”John Blund” (fast i Sverige var det kanske den västtyska varianten som visades?), de ryska ”Drutten och Jena” och den jugoslaviske ”Balthazar”. För mig var de underbara animerade fantasier. Det kom en hel del animerade barnfilmer från just östblocket på 70-talet och de tillhörde det som jag tyckte var absolut allra bäst på TV. Färg och fantasi!

Varför arbetar mamma?, foton Horst Tuuloskorpi

”Proggiga barnböcker” ger annars en bra bild av hur just färg och fantasi fick stå tillbaka för svart-vitt och realism i den vänsterinriktade barnboken 1968-1982. (Mina första 14 år i livet…) Dessa böcker, mer eller mindre radikala, handlade framför allt om den idealiserade arbetaren, den förhatliga kapitalisten, om att även barn skulle demonstrera och ta makten i egna händer, om att miljön höll på att förstöras av fabriker och bilar, samt om krig, droger, alkoholism, ensamstående mödrar, förortsbetong och sex.

Mummel en ny människa, av Frances Vestin och Horst Tuuloskorpi

Kalle Lind skriver att viktigast av allt i barnböckerna från kulturvänsterns håll var Verkligheten! Det skulle vara realism, det skulle vara foton, inget skulle döljas eller omskrivas. Vare sig det handlade om hur barn i andra länder måste arbeta, hur bebisars huvuden tränger ut ur mammans sköte, hur grisar hängs upp efter slakt, eller hur saker tillverkas på fabriken. Och jag kan bara hålla med honom, att allt detta kan väl vara bra att berätta för barn, men som han skriver gjordes det så ofta helt utan ”Humor. Dramatik. Spänning. Sväng. Sånt som gör böcker värda att läsas och skrivas. För både barn och vuxna.” (citat från boken) Jag minns dessa fotoböcker som inte hade någon intressant historia att berätta.

I ”Proggiga barnböcker” nämns att oerhört många av 70-talets böcker illustrerades av Mats Andersson med svart-vita tuschteckningar. Jag minns hans bilder och stil väl. Och jag tror att jag tyckte om dem, de hade en humanistisk ton och var realistiska på ett fint sätt. Men vilka böcker läste jag med hans bilder? Kanske var det läromedel? Jag läste inte ”Här är Nordvietnam” i alla fall…

Här är Nordvietnam, av Erik Eriksson och Mats Andersson

På 70-talet var vuxna inte alltid att lita på, inte kamrater heller som kunde vara mobbare eller hålla på med droger, det fanns ett ständigt hot hängande över hela decenniet. Givetvis fanns det illusioner att krossa och grymma verkligheter att visa fram i ljuset, men det barn jag var på 70-talet var illa rustat för att härbärgera denna krassa information.

Jag glömmer aldrig en scen i Sven Wernströms Tv-serie om ”Trälarna” där en ond grov man begår övergrepp mot en späd flicka som åkte med  hans häst och vagn i en djup mörk skog. Det var sanningen, men ohyggligt, trots att jag var lite äldre då. Något annat minns jag inte av hans serie, möjligtvis en fruktbarhetsrit på ett fält, kanske slutade jag titta?

Trälarna av Sven Wernström

I åratal vägrade jag åka hiss efter ett dramatiskt barnprogram där en docka fastade i en brinnande hiss och allt var kaos, det var ohyggligt! Det fanns också många andra realistiska barnprogram som gav mig en stor obehagsklump i magen, jag var inte rustad för suga i mig TV-bilder om farliga hot mot min existens på jorden. Vi fullkomligt matades med böcker och program om miljöförstöring och krig och atombombshot. Särskilt atombomben var det som jag växte upp med och fick lära mig att frukta. Idag är det så totalt frånvarande i barnkulturen att man kan tro att bomben inte finns längre…

När barnen gick i strejk, av Gormander

Tråkiga realistiska 70-tals-tv-program, om besök i fabriker och intervjuer med arbetare, har jag tydligen helt förträngt, men jag minns känslan av hot, fara, osäkerhet och omstörtande av samhället och det har påverkat mig kraftigt! Om kulturvänstern trodde blint på utopier så fick de mig att inte tro på någon framtid alls. Sen dess väntar jag mig alltid jordens undergång…! Och lever för stunden… Precis som Kalle Lind blev jag en skeptiker. Den ironiska generationen. Svensk diskbänksrealism skyr jag sedan 70-talet. Det är kanske inte så bra egentligen, men det är väl vårt försvar mot Verkligheten.

Dahlbergs demonstrerar, av Rolf Knutsson, Maud Reuterswärd och Mats Andersson

I sin bok poängterar Lind att det såklart alltid fanns en bred mittenfåra av helt ”vanliga” barnböcker under samma tid. Det var dem som jag läste. Särskilt böcker med magisk realism, det är den realism som jag alltid tyckt bäst om, tanken ska svinga sig över Verkligheten till nåt annat. Böcker och filmer ska vara något mer än vardagen, det ska vara vackert, fantasifullt, spännande, förtrollande, poetiskt och stämningsfullt när det är som bäst. Men barnböcker ska också ha nån slags förankring i barnets verklighet, känslor och upplevelser, tycker jag.

Innan jag läste ”Proggiga barnböcker” hade jag fått intrycket att det skulle vara en riktig skrattfest. Märkligt nog upplevde jag den istället ganska deprimerande, det var ju precis såhär det var, dessa böcker var vår Verklighet. Och de var sannerligen inte mycket att skratta åt… Men läs absolut boken och få ett bra perspektiv på tillvaron! Eller läs Kalle Linds blogg som är väldigt bra, där finns många utdrag ur boken. Till exempel om sex och barnafödande på 70-talet. Väldigt kul! (Så slipper jag ta upp det här…)

Ett svar till Proggiga barnböcker, om Verkligheten på 70-talet

Skriv en kommentar