Proggiga barnböcker, om Verkligheten på 70-talet

När vi som är uppväxta på 70-talet pratar om vår barndom, handlar det nästan alltid om vilka barnprogram på TV som roade eller förfasade oss. Men när jag läste boken ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev”, av Kalle Lind, påmindes jag om hur det såg ut i kuddrummen på dagis och lekis och vilka böcker vi växte upp med där. Vill du förstå 70-talets Sverige så läs den! Eller om du vill förstå varför ironiska generationen blev som vi blev…

”Proggiga” barnböcker var högsta mode när jag växte upp. Men de förekom knappast i mitt eget hem. Som i de flesta förortsvillor var mitt hem varken hippie, gröna-vågen eller revolutionärt. Mamma, som jobbade i förskolan då, minns med en rysning ”Sprätten satt på toaletten”. Själv har jag inget minne av just den boken.

Sprätten satt på toaletten av Annika Elmqvist

Däremot minns jag, som sagt, betydligt mer av det som Kalle Lind skriver om i ett kapitel om 70-talets barnprogram på TV. Det var väl främst via TV som ”vänsterkulturen” sipprade fram till mig. Det fanns ju ett väldigt litet TV-utbud för barn på den tiden, var det ens en halvtimme per dag, och jag antar att jag sög i mig allt som en svamp! Bilder har alltid varit mitt stora intresse och rörliga, animerade bilder ger ju ännu större intryck på ett oförstört barnasinne.

Olle och fabriken, av Sven Wernström

Av de TV-program som låg åt det vänsterkulturella hållet så minns jag att jag var livrädd för de märkliga ”Ville, Valle och Viktor”, det var liksom fara i luften hela tiden. Dessutom var Viktor så underlig, var han en människa, en docka, eller vad? Jag förstod inte. Jag är också en av dem som var rädd för Claire Wikholm i ”Broster Broster!”. Stor, högljudd och oberäknelig upplevde jag henne och såna människor satte alltid skräck i välartade lilla mig.

Ökända ”Vilse i pannkakan” minns jag däremot med viss glädje, till skillnad från många andra. Okej, Storpotäten var rysligt läskig i all sin elakhet och den deppiga Trashanken var också kuslig, men jag tror att jag ändå tolkade helheten ”poetiskt” och rycktes med i Staffan Westerbergs drömvärld. Hans …en ask, i en ask, i en ask… från ”Herr Ingentings funderingar” året innan upplevde jag också starkt. En helt annan barndomsfavorit var gemytliga ”Herr Barbalander”.

Annars visades det ju en hel del animerade barnfilmer från östblocket på 70-talet, numera hånat av vissa, men de tillhörde det som jag tyckte var absolut allra bäst. Den östtyske ”John Blund”, de sovjetiska ”Drutten och Jena”, den jugoslaviska ”Balthazar” och ljuvliga tjeckiska ”Mullvaden”, med flera mindre kända. För mig var de underbara stunder av färg och fantasi, som påverkade mig starkt!

Varför arbetar mamma?, foton Horst Tuuloskorpi

Kalle Linds bok ”Proggiga barnböcker” ger annars en bra bild av hur just färg och fantasi fick stå tillbaka för svart-vitt och realism, i den vänsterinriktade barnboken 1968-1982. (Mina första 14 år i livet…) Dessa böcker, mer eller mindre radikala, handlade framför allt om den idealiserade arbetaren, den förhatliga kapitalisten, om att även barn skulle demonstrera och ta makten i egna händer, om att miljön höll på att förstöras av fabriker och bilar, samt om krig, droger, alkoholism, ensamstående mödrar, förortsbetong och sex. Puh, alldeles för tunga grejer för små barn, tycker många curlande föräldrar nuförtiden…

Mummel en ny människa, av Frances Vestin och Horst Tuuloskorpi

Lind skriver att viktigast av allt i barnböckerna från kulturvänsterns håll var Verkligheten! Det skulle vara realism, det skulle vara foton, inget skulle döljas eller omskrivas. Vare sig det handlade om hur barn i andra länder måste arbeta, hur bebisars huvuden tränger ut ur mammans sköte, hur grisar hängs upp efter slakt, eller hur saker tillverkas på fabriken. Och jag kan bara hålla med honom, att allt detta kan väl vara bra att berätta för barn. Men, som han skriver, gjordes det så ofta helt utan: ”– Humor. Dramatik. Spänning. Sväng. Sånt som gör böcker värda att läsas och skrivas. För både barn och vuxna.” (Citat från Kalle Linds bok.) Jag minns hur dessa fotoböcker kändes så torra och ointressanta, de saknade en berättelse som grep tag i en och bilder som var roliga eller sköna att försjunka i.

I ”Proggiga barnböcker” nämns att oerhört många av 70-talets barnböcker illustrerades av Mats Andersson med svart-vita tuschteckningar. Jag minns hans bilder och stil väl och jag tror att jag tyckte om dem. De hade en humanistisk ton och var realistiska på ett fint sätt. Men vilka böcker läste jag med hans bilder? Kanske var det läromedel? Jag läste inte ”Här är Nordvietnam” i alla fall…

Här är Nordvietnam, av Erik Eriksson och Mats Andersson

På 70-talet var vuxna inte alltid att lita på, inte kamrater heller som kunde vara mobbare eller hålla på med droger. Det fanns ett ständigt hot hängande över hela decenniet. Givetvis fanns det illusioner att krossa och grymma verkligheter att visa fram i ljuset, men det barn jag var på 70-talet var illa rustat för att härbärgera denna krassa information.

Jag glömmer aldrig en scen i TV-serien ”Trälarna”, som byggde på Sven Wernströms bokserie, där en ond grov man begår övergrepp mot en späd flicka som åkte med  hans häst och vagn i en djup, mörk skog. Det var sanningen, men ohyggligt att se, trots att jag var lite äldre då runt 1980. Något annat minns jag inte den serien, möjligtvis en grovkornig fruktbarhetsrit på ett fält, kanske slutade jag titta sen?

Trälarna av Sven Wernström

I åratal vägrade jag åka hiss efter ett dramatiskt barnprogram där en docka fastade i en brinnande hiss och allt var kaos, vilken skräck! Det fanns också många andra realistiska barnprogram och böcker som gav mig en stor obehagsklump i magen. Jag var inte rustad för att ständigt suga i mig bilder om farliga hot mot min existens på jorden, men vi fullkomligt matades med miljöförstöring, krig och atombombshot.

Särskilt atombomben var det som jag växte upp med och fick lära mig att frukta. Vi hade till och med övningar i skolan där vi gick ner i skyddsrummen (eller minns jag fel, kanske spelade vi bara rundpingis där)! Idag är det så totalt frånvarande i barnkulturen att man kan tro att Bomben inte finns längre… ack om det ändå vore så!

När barnen gick i strejk, av Gormander

Tråkiga, realistiska filmsnuttar och fotoböcker om besök i fabriker och intervjuer med arbetare, har jag tydligen helt förträngt. Men jag minns känslan av hot, fara, osäkerhet och omstörtande av samhället och det har påverkat mig kraftigt! Om kulturvänstern trodde ”blint” på utopier, så fick de mig att inte tro på någon framtid alls. Sen dess väntar jag mig alltid jordens undergång…! Och lever för stunden…

Precis som Kalle Lind blev jag en skeptiker. Den ironiska generationen. Svensk diskbänksrealism skyr jag sedan 70-talet. Det är kanske inte så bra egentligen, men det är väl vårt försvar mot Verkligheten. Gör de reklam för en svensk socialrealistisk film eller teater där de dricker och skriker åt varann i gråbruna kläder, med oinspirerad realistisk scenografi och billig ljussättning finns det inte en chans att jag ser den!

Dahlbergs demonstrerar, av Rolf Knutsson, Maud Reuterswärd och Mats Andersson

I sin bok poängterar Kalle Lind att det såklart alltid fanns en bred mittenfåra av helt ”vanliga” barnböcker under samma tid. Det var dem jag läste. Särskilt böcker med magisk realism, det är den realism som jag alltid tyckt bäst om! Tanken ska svinga sig över Verkligheten till nåt annat. Böcker och filmer ska vara något mer än vardagen, det ska vara vackert, fantasifullt, spännande, förtrollande, poetiskt och stämningsfullt när det är som bäst! Men självklart bör barnböcker även ha nån slags förankring i barnets verklighet, känslor och upplevelser, tycker jag.

Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte av Sonja Åkesson och Monica Schultz, Verdandis barnböcker 3

Mina egna favoritböcker från barndomen fick gärna vara färgglatt och trivsamt illustrerade av Ylva Källström-Eklund, Helena Klein, Barbro Hennius och givetvis ikonerna Ilon Wikland, Ingrid Vang-Nyman och Elsa Beskow. Ulf Löfgrens böcker, t.ex. ”Pellepennan och suddagumman” tyckte jag också var roliga.

Men Verkligheten kunde också locka, trots allt, i alla fall i mjukt gullig form som hos Richard Scarry. Två absoluta favoriter var ”Vi och vår jäktiga vardag” av Tibor Gergely och den förnumstiga ”Lilla mamma” av Sharon Kane, där flickan tar väl hand om sina dockbarn och sköter hemmets alla bestyr, medan pojken åker till jobbet eller är doktor. Realism? Kanske, kanske inte, men jag älskade bilderna i dem!

Innan jag läste ”Proggiga barnböcker” hade jag fått intrycket att det skulle vara en riktig skrattfest. Märkligt nog upplevde jag den istället som ganska deprimerande, det var ju precis såhär det var, dessa böcker var vår Verklighet. Och den var sannerligen inte mycket att skratta åt… Men läs den absolut och få ett bra perspektiv på tillvaron!

Eller läs Kalle Linds blogg som också är bra, där finns även utdrag ur boken. Till exempel om sex och barnafödande på 70-talet. Väldigt kul! (Så slipper jag ta upp det här…)

 

Den här texten skrevs ursprungligen 2013, men har uppdaterats 2018.

3 tankar på “Proggiga barnböcker, om Verkligheten på 70-talet”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.