Igår var jag och lyssnade på ett föredrag om ”Slöjdens återkomst i designvärlden”. Det hölls på Malmö Högskola av Dennis Dahlqvist, med bred stockholmsdialekt känd från Kulturnyheterna. Han är bland annat konst- och designkritiker, kurator och lektor för blivande designers.
Föredraget riktade sig i första hand till studenter och lärare vid industridesign-utbildningen, och arrangerades av Malmö högskola tillsammans med Skånes Hemslöjdsförbund. Enligt Dennis var det uppseendeväckande att industridesign och hemslöjd kunde samarbeta en kväll som denna, forna fiender menade han, men det var också detta nya samarbetande som föredraget skulle handla om.
Dennis Dahlqvist gick igenom hur industridesign har rötterna i 1920-talets modernism och dess förkärlek för det rationella och fabrikstillverkade. Bort med det dekorativa, det hantverkade, det kvinnliga (!). Fram för masstillverkade, effektiva, standardiserade, billiga hus, möbler och prylar till den stora massan. Föremål som med tiden blivit så utslätade och själlösa att vi mår dåligt av dem, t.ex. miljonprogram-bostäder i Le Corbusiers anda. I den mest radikala modernismen var människan närmast ett oönskat inslag, ju mer robotlikt människan kunde bete sig desto bättre! I Sverige stod kollektivet i centrum, folkhemmet.
På 80-talet slog post-modernismen och individualismen igenom och den färggranna, dekorativa ytan fick en renässans. Dock fortfarande designat med tanke på att det skulle tillverkas industriellt.
Men sedan 90-talet har internationella designers allt mer börjat rikta sitt intresset mot det handgjorda, det unika, det själfulla, det lokala, ekologiska och hållbara. Saker som har en historia, något att berätta. Detta är inte ett ytlig intresse, där man lånar ett traditionellt kurbitsmönster för att det ser snyggt ut. Det är inte heller ett elitistiskt skapande med tanke främst på en rik kundkrets. Det handlar om en insikt att hela samhället och sättet som vi tillverkar våra saker på måste ändras i grunden.
Ett stort och viktigt paradigmskifte är på gång, menar Dennis och många med honom. Både i samhället i stort och inom designervärlden. Vår konsumism och kommersialism kan inte fortsätta, vår jord håller inte för det. Vi har redan alla prylar vi behöver, prylar i överflöd. Därför behövs heller inga fler industridesigners! Det finns redan för många. (Spetsigt formulerat för att väcka studenterna i bänkarna…)
Vad som behövs är en återgång till det mer omsorgsfullt hantverksmässiga. Där saker får göras sakta och omsorgsfullt, med unik, lokal och personlig prägel. Köpas av någon (visserligen för mer pengar än en industritillverkad pryl) som får en stark upplevelse av föremålet och därför kommer behålla och använda den resten av livet, istället för att kasta och köpa ännu mer prylar. Ett uppvärderande av varje enskilt föremål.
Idag är vi omgivna av saker som har designats främst för att fungera smidigt att serietillverka i en maskin, inte med människan i främsta rummet. Färre men bättre prylar som bär på en historia och har ett unikt uttryck kommer göra att människor mår mycket bättre.
Det började i Hollands designervärld på 90-talet och har sen spridits vidare på många olika sätt. En del av denna rörelse är DIY, do it yourself, och den stora pysselvågen som har dragit fram, främst bland unga. Insikten att vi mår bra av att skapa något själva, att det ger våra liv mening och innehåll. Även trenden att återvinna skräp och skapa nya föremål, rebellslöjdare, IKEA-hackare, feminister som Stich´n Bitch och ett uppvaknande kring ekologi och hur vi påverkar vår jord.
Högsta mode idag inom design är de traditionella hantverksteknikerna. Samtidigt är de flesta industridesigners (pinsamt) oskickliga i att skapa något med händerna. De är ritbordsmänniskor, formade att göra ritningar som andra matar in i en fabrik och ut kommer saker. Mycket av det som designers idag gör för hand och visar upp på stora mässor och utställningar håller därför sämre teknisk kvalitet än om det hade tillverkats av en riktig slöjdare.
Men det gör inget enligt Dennis Dahlqvist, för detta är en ny sorts ”konceptuellt hantverk”, där det precis som inom konsten är idéerna som är det viktiga. Ett möte mellan slöjd, design och konst där det viktigaste är det konceptuella ifrågasättandet av vårt samhälle, vår världsbild, vårt förhållande till prylar.
Hur ska då framtiden skapas bäst? Kanske industridesigners ska överge fabrikerna för att istället börja samarbeta med skickliga hantverkare och skapa framtidens bättre föremål. Kanske designers ska bli mer av projektledare och buinessskapare för att höja hantverkare? Samtidigt måste slöjdens företrädare få samma status som de ofta hypade designerna, de får inte bli anonyma underhuggare. Höj slöjdarnas status och sänk industridesigners tror jag är en relevant sammanfattning.
Slöjdens återkomst tycker jag själv är något helt fantastiskt. Liksom Dennis Dahlqvist vurmar jag för arts-and-crafts-rörelsen, allmogehantverk, kvalitén hos det handgjorda. Dessutom tycker jag att det kommit fram massor av vackra, roliga och spännande föremål i den nya korsningen mellan design och slöjd. Föremål som sprids inte minst via forum på internet, så datorer måste nog fortsätta fabrikstillverkas, liksom mycket annat i vår moderna värld…
De senaste årens vilda utforskande och handskapade av föremål inom t.ex. kläddesign, bokkonst, grafisk form, prydnadsföremål, möbler, etc har varit ljuvligt att se. Därför kändes det lite trist med föredragets fokus på inustridesignernas negativa inverkan på mänsklighetens väl och ve, även om jag förstår att syftet var att skapa debatt och starka känslor. Jag hade väntat mig mer av en ensidig slöjd-hyllning, men det var såklart jag som förväntade mig fel.
Dennis Dahlqvist gav en kortfattad men bra översiktsbild av design-utvecklingen från modernism, via post-modernism till dagens slöjd-design. Han har uppenbarligen bestämt sig för att bli en förespråkare för ett återupprättande av det hantverksmässigas status, heja heja! Synd bara att han gjorde sån enorm reklam för sin egen blivande museiverksamhet. Skulle kanske tolkas humoristiskt, men föll rätt platt hos publiken. Förstår att han vill legitimera sin övergång, från expert på post-modernism, till slöjd- och allmogefantast. Men det kändes mer som ett problem bland vänner i Stockholms kultur- och designvärld, än här i Malmö. I övrigt intressant.
Av den efterföljande paneldebatten kunde man utläsa att det nya samarbetet mellan design och slöjd är något som kommer fortsätta debatteras och undersökas mycket framöver i olika forum. Det ska till exempel bli spännande att se hur hemslöjdsrörelsen kommer att utvecklas. Dennis Dahlqvist nämnde att gamla kärnvärdena ska revideras. Vad ska hemslöjden stå för framöver, vilka kärnvärden ska den drivas av? Hans vision är att det viktigaste är att hemslöjden utmanar och ifrågasätter industri- och konsumtionssamhället. Vi får se vad slöjdarna anser.
(Foto från hemslöjdens hundraårsutställning på Liljevalchs konsthall 2012.)
